Konsten att be om hjälp…

by May 13, 2020Självutveckling & hälsa0 comments

I går natt hade jag en väldigt speciell upplevelse. Den var högst spirituell och handlar om obearbetade känslor. Jag hade i helgen träffat några vänner för en picknick. Vi diskuterade olika frågor och det kom på tal om ohållbara arbetssituationer.

Jag berättade då om arbetsmiljön kring den elev som gjorde att jag slutade arbeta som lärare.

När jag berättade om att ha blivit slagen, stampad på fötter, hotad, fått vässade pennor kastade mot ögat och att eleven tagit min privata saker och kastat och gömt i en skola för över 500 elever, bara för att eleven inte ville ha mig som lärare. Detta visste mitt logiska jag att eleven hade ju uppenbarligen stora problem, både mentalt och relationellt. Trots detta fick jag ingen hjälp av ledningen på skolan och den största känslan som kickade igång där, på den rosa picknickfilten var, saknad av förståelse och förtroende. Att inte bli betrodd av sin chef och att inte få ett stöd i en vardaglig både fysisk och psykisk misshandel. Det kanske låter som jag arbetar på högstadiet? Men hör och häpna att detta handlar om åtta åringar. Vart har samhällsprinciper och regler tagit vägen undrar jag?

När är det nog med det här daltandet och när ska orsak få en konsekvens?

När jag satt och berättade detta sa en god vän till mig att; du har ju inte fått bearbeta de här upplevelserna va? Då tänkte jag, nej det har jag ju inte, hon hade helt rätt. Min kloka vän sa att det syntes och var uppenbart att jag höll på att drunkna när jag satt och berättade detta. Jag blev ju inte ens betrodd när jag gjorde en orosanmälan till Arbetsmiljöverket. Då var det enda svaret, ja om det här ens är ett skäl till anmälan.

Vad är det för folk som jobbar på dessa myndigheter? Hallå! Koko bello! Är det någon hemma som har sunt förnuft och kan koppla ihop A och B? Nähä inte det. Tack och hej leverpastej.

PUST! Att man så många gånger ska få stå ut med så många inkompetenta människor ibland som inte har förståelse, empati eller ens service att ge? Ja, vad hände med samhället hör ni?

Efter att vi diskuterat detta på den rosa picknickfilten i grönt gräs,  i ett inte så varmt vårväder (10 grader typ) så började jag reflektera detta när jag kom hem. Varför påverkar den här tiden mig så mycket? Tidsspannet var ju knappt ett år. Men det var en så intensiv tid och det skedde varje dag.

Jag har idag förstått att detta accelererade min redan högt inflammerade kropp och gjorde inte saken bättre.

Men vi måste ju lära oss att släppa taget och för det kan vi behöva be om hjälp.

När jag tänker tillbaka så tyckte jag utifrån min situation att jag bad om hjälp. Jag gjorde det som krävdes av min profession, jag gjorde incidentrapporter, jag provade olika pedagogiska verktyg etc. Till slut kom ett team som utreder elever för NFP diagnoser. Jag är en så pass god människokännare att jag såg vilken chock de hade när de observerade eleven i mitt klassrum.

Men jag fick ändå inte den hjälpen jag hade rätt till utifrån min arbetsmiljö som lärare. Hur ska jag då kunna med om mer hjälp? Allt handlade förstås om pengar. Pengar pengar, pengar. Hade inte det styrt skolornas volym av elever, hade vi idag haft en väldigt stor skillnad på skolkultur.

Förlåt, nu svävar jag iväg. Har många tankar och idéer om skolan, utbildning och vad vi lär för beteenden till våra nästkommande generationer.

Men denna artikel handlar om att våga be om hjälp, att inse att man behöver den och att få känna sig trygg i att be om den.

Allt detta saknade jag på min arbetsplats och ofta nonchalerades denna styrka som en svaghet. Vilket inte är helt ovanligt på arbetsplatser med gamla hierarkier och härskartekniker.

Det jag vill komma fram till här är att jag fick jobba igenom en enorm våg av känslor den kvällen när jag kom hem och när jag skulle sova.

Ett ovärderligt tips är att lyssna på meditationer. Finns oändligt många på Youtube och nätet. De är så bra och kan hjälpa en på många olika sätt.

Jag fick i alla fall en fantastisk insikt i att jag faktiskt INTE hade skrikigt på hjälp. HJÄLP! Jag klarar inte det här något mer! HJÄLP! Jag mår inte bra i det här! HJÄLP jag går sönder! Varför är det så tabu idag?

Eller snälla, jag behöver hjälp i att klara av den här situationen med….vad det nu kan vara.

Vi kan alltid be om hjälp. Det borde vara självklart. Men i en värld där ensam verkar vara stark och i en gammaldagsvärld där en lärare ska klara alla typer av elever för de..ingår i uppdraget. (Ett uppdrag som inte finns någonstans dokumenterat på varken innehåll eller betydelse för skolan eller elevens utveckling). Det är ett uppdrag som är oändligt, det kan vara oändligt litet eller oändligt stort. Som högkänslig, empat kan ni ju gissa vad som hände för mig. Men idag är det inte lika självklart att be om hjälp, kanske om man är på ”samma nivå” i ett team, eller någon annanstans. Men har ni hört en chef be om hjälp? En ledare som säger, jag kan mycket men det här behöver jag hjälp med.

Varför säger inte fler så?

Tänk vilken skillnad det skulle vara?

När du väl vågar be om hjälp, tro mig då kommer hjälpen. Förr eller senare så kommer den.

Jag fick den i form av en healing från mina änglar. Vaknade av att jag sköljs i kärlek och stickningar i hela kroppen och få en justering i ryggraden som knäcks till. Oj vad härligt det var, där hade jag haft en smärta länge (i ryggen alltså).

Nu får ni tro precis vad ni vill.

Jag har alltid haft en hög intuitiv förmåga och en koppling till det spirituella. Även om jag inte vågat acceptera den tidigare så har det alltid funnits där. Jag kan ju inte göra mig av med den..och varför skulle jag? Jag har ju fått en sådan fin gåva och nu vill jag dela den.

Så, vad som än händer, be om hjälp! Den kommer när du behöver den..det ända du behöver göra är att be om den.

Följ mig gärna så kommer det mer upplysningar inom kort. Vill du veta mer om min rådgivning och vägledning? Klicka här

Namaste

Curious Caroline

Börja din resa här - ta kontakt och berätta

14 + 12 =

0 Comments